Igår fick vi veta att de blir en fortsättning på utbildningen:D

Äntligen..

får bara hoppas på nu att man får svar snart på om man blir en av dem som tar sig in:)

så man kan fixa allt med bostadsbidrag och CSN..

Min kära älskling ha hållit låda sen 4 i morse så jag vet inte riktigt om jag är vaken eller sover..

Är inte direkt jordnära:/

hade så förbannat ont i huvet natten till igår och igår, fick vakna flera gånger för att de smärta så mycke..

Usch, jag tror faktiskt att de är något jag bör kolla upp, för just den där huvudvärken ha jag haft sen jag

va liten, alltså då den kommer så känner jag väldigt tydligt igen den.

Men jag är så rädd för att gå till läkare och kolla upp då de är något galet med mig, jag är så rädd för resultatet.

Undra varför de är så egentligen?

Men så är de iaf..

Har 2 prov i morgon, om skelettets anatomi och om livförloppet..

hm, de känns inte så roligt. Plus att vi ska ut på estetik nu i veckan och fotografera nå hem eller så,

de tycker jag känns ganska meningslöst, men säkert något som måste göras..

2 studiebesök på öronmottagningen och kvinnojouren.. hm..

har även en uppsats som ska lämnas in nu i veckan innan APU:n om skelettcancer, lite halv fullt schema skulle

jag vilja säga..

puh*

Men en sak i taget då brukar de lösa sig:D

Vi ska träffa handledarna idag också inför APU:n..

I övrigt så mår jag ganska okej, känns som ett litet väl stort tomrum i mitt hjärta emellanåt, saknaden gör ganska ont, men vad göra då allt annat är viktigare?

Acceptansen i detta är en ganska tung bit, hur kan man bara acceptera vissa saker?

De går inte, inte utan tid, sorg, mod och styrka...

Men men, en vacker dag kommer jag att segla på månen med ett brett leende på läpparna, och känna att de jag åstadkommit va de bästa som kunde hända, men.. innan dess så lär de göra ont mellan varven.

Släppa taget, ja de är väl något som alla skulle behövt göra om vissa saker, om inte då jag..

De är en process, av dess like, de är bara att försöka ta dagen som den kommer och lita på

att de blir bra av allting bara jag tar hand om mig själv så jag mår bra, och inte försöker "fixa" alla andra..

Jag kan inte förändra andra människor, dem måste få nå sin egen botten, men problemet är de att när deras botten är nådd så kommer jag inte att stå där med öppna armar längre.

Allt för många gånger ha jag gjort mig själv illa med att försöka lyfta upp andra människor, utan att de ha blivit något gott av de, bara mer svek och mer tårar.

Så jag kommer göra allt som står i min makt för att hinna ikapp mig själv så jag kan känna mig trygg med vart jag står någonstans, innan allt faller samman och man åter igen får börja klättra uppför ett inoljat snöre..

ah, de va lite om min tillvaro idag, men nu ska jag väl ta itu med min läx hög som bara ligger och väntar på mig..

Ha de bra med er allesammans:D

Kramar till er..

Emanuel <3

 

ida

10 november 2009 16:09

Du kanske lider av migrän? Fin blogg förresten.. :)
Äh.. hinner inte skriva mer nu, har en tjej som ropar efter maaaat.. ;) Kram

http://ijdah.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja nu kliver vi mot 2012 och jag kan inte undgå att tänka tillbaka på året som har varit. Minst sagt händelserikt år...   Men jag känner att jag bara var tvungen just nu att skriva av mig om min "lilla" djävul som suttit på min axel och viskat ...

Då va de ju de då, 1 ögonblick.. såklart då min älskade son Emanuel föddes, de är de första jag tänker på då jag hör ett ögonblick.. Det är obetalbart det ögonblicket i mitt liv, blandade känslor vimlade jag omkring i när jag låg där helt utmatta...

Hrmf! Det här var ingen lätt grej, har nog inte någon bästa vän men väldigt kära vänner.. Är ju av den sorten som inte vågar släppa in folk på livet, men dem som lyckats tränga sig in ligger mig väldigt varmt om hjärtat.   Mirja ha jag känt s...

Mjaha då va man här igen, när inget annat händer..   Allt och mycket mer hinner hända medans jag inte sitter här å uppdaterar.   Min dag idag började med att vi fick en ordentlig sovmorgon, halv 10 :) de tokgillas! Lunch på de sen vart de u...

Kärlek för mig är mycket, väldigt mycket..   Kan börja med vad som är den största kärleken:     De är mina älsklings pojkar.. Kärleken till mina barn går nog aldrig att mäta med något och de går inte förklara heller tycker jag så de räcker...